Dessa ponnymammor.
Det finns nog inte många barn som har så mycket press på sig som ponnyryttare, även på lokal nivå. Efter att ha jobbat och befunnit mig på en hel del ponnytävlingar så kan jag inte annat än att bli provocerad över ganska mycket. Jag tänker ta lite exempel från helgens lokala tävlingar på klubben.
En ryttare på tävlingen skulle rida två ponnyer. När hon hoppade fram ena ponnyn höll mamman hennes andra, samtidigt som hon var tvungen att hjälpa henne på framridningen. Mamman ställde sig därför, med ponnyn i ena handen, i dörröppningen in till ridhuset där framhoppningen var. Självklart sa vår funktionär på framhoppningen till att hon inte kunde stå där pga säkerhetsskäl. Gissa vad mamman svarade... "Vadå, är de andra ponnyerna för feta för att komma in då eller?". Den här personen fick tillsägning av överdomaren och hade tydligen betett sig lika illa vid andra tävlingar.
En annan sak som jag stör mig på är när ponnymammor/medhjälpare skriker på sina barn vad de ska göra medan de är inne på banan. Vid söndagens tävling hörde jag allt från "nu är det det rosa hindret" till "sparka mer, kicka, spöa, FRAM". För det första så låter det så illa, och för det andra så hör inte barnet vad man skriker. Om de nu skulle anstränga sig för att höra så blir de ju istället okoncentrerade på själva ridningen. Det värsta är att kanske 80% av alla föräldrar på den här nivån gapar på sina stackars barn som antagligen redan gör sitt bästa.
Inte så konstigt att en hel del av barnen på lokala ponnytävlingar gasar och rider iväg sina ponnyer väldigt mycket. Det ser inte bra ut, är inte sjysst mot ponnyerna, och håller trots allt bara på lokal nivå. Vissa ponnymammor är rosettgalna besserwissers, och det finns inget jag stör mig så mycket på som besserwissers...eller jo, lata människor som aldrig kan dra sitt strå till stacken, men det är en annan diskussion.
/ Emma
