Emmas ätstörning
Ni har tidigare nämnt att Emma lidit av en ätstörning, Hur tog du dig ur den?
Det stämmer! Jag hade ortorexi under större delen av gymnasiet. Det hela började med att jag bara skulle gå ner några kilon i vikt som jag hade gått upp under hösten, men eftersom jag är en allt- eller ingetmänniska så funkade det mindre bra för mig och jag blev istället fast i en ätstörning. Den har jag pratat mer om i vår fatshaming-video, så spana gärna in den om ni vill veta mer exakt hur den tedde sig.
Grejen är att jag inte direkt kan minnas hur jag tog mig ur den, för det skedde nog ganska successivt. Eftersom vi har så dåliga gener så vi har extremt svårt för att gå ner i vikt, eller hålla den vikten vi har gått ner, så blev det en ohållbar situation att försöka "fortsätta vara smal" för min del. I takt med att min självkänsla ökade så blev det också enklare för mig att strunta i hur jag såg ut och vad andra tyckte om mig. Två hästar och högskolestudier gjorde också att jag behövde lägga min tid och energi på det istället för på min besatthet av mat och träning.
Däremot vet jag nu att jag inte får bli för strikt med min kost, för då finns det stor risk att jag halkar dit igen. Jag kommer aldrig mer väga mig igen heller, om jag inte måste. Då hade jag definitivt blivit triggad och besatt igen. Numera har jag inga pekpinnar när det kommer till mat, utan jag äter vad jag vill. Förutom kött, mejeriprodukter och ägg då ;) Men det har inget med någon diet att göra utan endast pga djurrättsliga och miljömässiga skäl. Jag tror ändå det är bra för mig att ha denna sorts kontroll över det jag äter eftersom jag har haft en ätstörning. På så vis kan jag ha kontroll över det jag äter utan att det har med något destruktivt att göra, och då tror jag risken minskar för att börja dieta på något annat vis. Idag känner jag mig hälsosam. Jag älskar att gymma och gör det de flesta dagar i veckan, och jag älskar mat. På vardagarna äter jag bra mat och bara hemlagat. På helgerna blir det godis och kanske något skräpmatsaktigt, så en bra balans helt enkelt!
Det stämmer! Jag hade ortorexi under större delen av gymnasiet. Det hela började med att jag bara skulle gå ner några kilon i vikt som jag hade gått upp under hösten, men eftersom jag är en allt- eller ingetmänniska så funkade det mindre bra för mig och jag blev istället fast i en ätstörning. Den har jag pratat mer om i vår fatshaming-video, så spana gärna in den om ni vill veta mer exakt hur den tedde sig.
Grejen är att jag inte direkt kan minnas hur jag tog mig ur den, för det skedde nog ganska successivt. Eftersom vi har så dåliga gener så vi har extremt svårt för att gå ner i vikt, eller hålla den vikten vi har gått ner, så blev det en ohållbar situation att försöka "fortsätta vara smal" för min del. I takt med att min självkänsla ökade så blev det också enklare för mig att strunta i hur jag såg ut och vad andra tyckte om mig. Två hästar och högskolestudier gjorde också att jag behövde lägga min tid och energi på det istället för på min besatthet av mat och träning.
Däremot vet jag nu att jag inte får bli för strikt med min kost, för då finns det stor risk att jag halkar dit igen. Jag kommer aldrig mer väga mig igen heller, om jag inte måste. Då hade jag definitivt blivit triggad och besatt igen. Numera har jag inga pekpinnar när det kommer till mat, utan jag äter vad jag vill. Förutom kött, mejeriprodukter och ägg då ;) Men det har inget med någon diet att göra utan endast pga djurrättsliga och miljömässiga skäl. Jag tror ändå det är bra för mig att ha denna sorts kontroll över det jag äter eftersom jag har haft en ätstörning. På så vis kan jag ha kontroll över det jag äter utan att det har med något destruktivt att göra, och då tror jag risken minskar för att börja dieta på något annat vis. Idag känner jag mig hälsosam. Jag älskar att gymma och gör det de flesta dagar i veckan, och jag älskar mat. På vardagarna äter jag bra mat och bara hemlagat. På helgerna blir det godis och kanske något skräpmatsaktigt, så en bra balans helt enkelt!
/ Emma
